Abstract

Vi som är radikala i socialpolitik bör vara det också i kulturpolitik. Så kunde man uttrycka sig i svensk kulturdebatt för femtio år sedan. Därmed anslås ett ledmotiv i denna essä: växelspelet mellan modernitet och modernism och dess konsekvenser för musikens vidkommande. Vi får följa denna utveckling från mitten av 1800-talet till slutet av 1960-talet med personer som Wagner, Baudelaire och Nietzsche, Schönberg, Stravinskij och Adorno, de italienska futuristerna och fransmännen kring den konkreta musiken i blickpunkten. Vi möter reflexioner kring avantgardism och dess svenska varianter i symbios med folkhemmet och det hela utmynnar i ett sammanflöde av modernism och modernitet med Luciano Berios berömda Sinfonia i centrum.