Abstract

Den moralfilosofiska traditionen har sina begränsningar. De frågor som stått i centrum för den moralfilosofiska diskussionen har ofta varit helt andra än de som människor i det praktiska livet har uppfattat som centrala moraliska problem. En viktig begränsning är att moralfilosofin, liksom beslutsteorin, nästan uteslutande har handlat om hur man hanterar välavgränsade problem där handlingsalternativen är givna. I det verkliga livet löser vi ofta moraliska problem genom att finna på nya handlingsalternativ, som inte fanns med från början.1 En annan begränsning är att moralfilosofin till allra största delen har handlat om situationer där konsekvensen av de olika handlingsalternativen är välkänd. I det praktiska livet är det annorlunda. Vi vet sällan med säkerhet vad som kommer att bli följden av de olika alternativ som vi väljer mellan. Man kan också uttrycka detta så att moralfilosofin i huvudsak rör sig i en tänkt deterministisk värld, där man inte behöver räkna med någon slump. Detta är aningen märkligt mot bakgrund av det oerhörda genomslag som sannolikhetstänkande och på senare år även kaos har fått inom andra vetenskapsområden. Det finns naturligtvis förklaringar till detta moralfilosofins kvardröjande i en äldre världsbild. Redan i det deterministiska fallet uppstår svårhanterliga problem som man gärna ger sin odelade uppmärksamhet. Dessutom finns det en särskild disciplin, beslutsteorin, som behandlar beslut under risk och osäkerhet. Man har i allmänhet tänkt sig ett slags arbetsfördelning, där problemen med risk och osäkerhet utelämnas i moralfilosofin för att i stället hanteras inom beslutsteorin med rena rationalitetsprinciper (dvs. utan att moraliska principer är inblandade). Enligt min mening är denna arbetsfördelning inte hållbar. Betrakta t ex osäkerheten om hur klimatet kommer att förändras med nuvarande utsläppstrender för växthusgaser. Denna osäkerhet ger upphov inte enbart till ett problem om rationellt beslutsfattande utan också till moraliska problem..